fredag 4 september 2015

Men vad skall vi göra då?


Flyktingkatastrofen som pågår är hemsk, jättehemskt faktiskt. Få saker berör en så mycket och så illa som bilder på döda barn. Man vill ju helst bara slippa se och höra om eländet. 

Men det duger inte som politik. Och det duger inte heller att skylla på andra, varken på att våra demokratiska grannländer inte tar sitt ansvar, på att var femte svensk väljare stödjer riksdagens tredje största parti, på Assad och IS barbari, på cynisk flyktingsmugglarmaffia eller på rysk hybridkrigföring. Flyktingarna kommer ändå, och barn drunknar och dör. 

Vad är det minsta vi måste göra?

1) rädda liv. 
2) säkerställa liv utan misär för dem vi räddat
3) säkerställa skydd mot förföljelse och trakasserier för dem vi härbärgerar
och, för att kunna lyckas med detta: 
4) säkerställa politiskt och opinionsmässigt stöd för punkterna 1-3 ovan

Rädda liv är en självklar första prioritering i kris. Det som krävs är framförallt att vi klarar av att

0)  acceptera att det vi ser är en kris

och att vi i en kris måste agera annorlunda än normalt och prioritera livräddning. 

Vi måste acceptera att det vi skall erbjuda är 2) liv utan misär och 3) skydd mot förföljelse och trakasserier, dvs. ett flyktingmottagande på en mycket lägre nivå än vad vi hitintills strävat efter. Integrationsfrämjande åtgärder kommer i andra hand, efter det att vi hanterat krisen. 

Och om vi inte klarar av 4) politiskt och opinionsmässigt stöd för det vi gör kommer vi inte kunna fortsätta att 1) rädda liv. Om vi måste backa lite, sänka vår ambition en aning och ducka för vissa frågor för att kunna 1) rädda liv så måste vi det. För vi måste 1) rädda liv. 

Och de som inte vill inse att det vi ser är en kris och prioriterar 1) rädda liv, utan framhärdar i att antingen skylla på andra, företrädesvis de som röstar på Sveriges riksdags tredje största parti, eller fortsätter fokusera på integrationsfrämjande åtgärder prioriterar inte 1) rädda liv.

I skogen hemma i dalarna, där jag jagar finns det en lång, rak grusväg som heter lägervägen. Den heter så för att det under andra världskriget låg läger där längs vägen. Det går utmärkt att bygga barackläger där nu också.  Det går alldeles utmärkt att säkerställa ett liv utan misär, i skydd och i trygghet från förföljelse och trakasserier i nybyggda barackläger längs lägervägen. Kanske kan man även, likt i dessa läger under andra världskriget, träna motståndsmän och "polistrupper", dvs. de paramilitära förband som är så centrala för att ett land skall kunna ta sig ur en post-konfliktsituation och bygga upp ett civilsamhälle igen.

Alla flyktingar drömmer om att kunna återvända hem, och tillfälliga uppehållstillstånd till alla flyktingar är enda sättet att kombinera 1), 2) och 3) med 4). Och om vi dessutom delar ut uppehållstillstånden på plats så kan vi på flera ordnade sätt skjutsa hit flyktingar så att de slipper drunkna och dö på vägen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar